Om William

Den 20 oktober 2006 föddes min son William. Förlossningen var jobbig. Vattnet hade gått vid 24.00 den 18 oktober. Ringde då in till förlossningen. De sa till mig att ta en värk tablett och lägg dig för att sova. Jag gjorde som dom sa. Jag väntade ju mitt första barn och visste ingenting.

Vid klockan 9.00 den 19 oktober ringde de från förlossningen och sa att vi var tvungna att komma in för att kolla hur det var.Vi åkte så fort vi bara kunde. Fick ligga på förlossningen men kände då inga sparkar. Hade en ctg på magen. hjärtat slog oregelbundet och kriteriet ej uppnått. Skulle då gå ner till matsalen för att äta lite mat och komma tillbaka sen. Vi gjorde det,medans vi satt och åt mat så kände jag att det började att sparka lite.Väl tillbaka på förlossningen så satte de tillbaka ctgn på magen. Skulle ha gått på stan med mamma den dagen.

Det gick några timmar till utan att det hände något. När klockan var 04.30 så blev det kjesarsnitt på mig. De bedövade mig från brösten till fötterna. De frågade om jag kunde lyfta på benen. Hade jag kunnat så hade jag gjort det. Vid klockan 04.34 så kom det fram en liten kille som var alldeles blå och skrek inte. Jag blev orolig. De försvann med honom till ett rum bredvid där jag låg. Hans hjärtläkare Carl-Johan och pappa Peter. Vände mig om då jag hörde någon som skrek.Var en stor lättnad. Tillslut kom de med honom till mig så jag kunde pussa honom. De försvann upp på neo där han skulle ligga

Själv fick jag komma till uppvaket. Pappan kom och meddelade mig sen att han har hjärtfel och att de misstänkte att han hade down syndrom. Världen rasade samman för mig. Den natten hade jag svårt att sova. De kom in och meddelade nästan hela tiden hur han mår.

När William var 2 dagar gammal så fick mamma,pappa min syster Anna och min bror Andreas träffa honom. Samma natt så kom de in på rummet och sa att han bara blir sämre och sämre. Jag ville inte gå in till honom men när jag hade legat en stund till. Så valde jag att gå in. Var ingen vacker syn med så många läkare runt om kring William. Han andades häftigt var orolig. Jag fick ta William. När han kände att det var jag så lugnade han ner sig. Den dagen fick vi åka till Lund. Skulle få vara där i någon månad. Var en jobbig tid. Så långt hemifrån. William fick åka ambulans en annan fick sitta i en taxi ända till Lund. Ny snittad och ont

Hamnade på neo där. Det låg en annat barn där med. De kom från växsjö. Vi döpte det till det småländska rummet. Fick ligga där ett tag tills vi blev flyttade. Hamnade sen på deras hjärtavdelning. När han bara var några dagar gammal fick han operera sitt hjärta. Det var det där hålet som ska stängas efter några dagar,gjorde det inte på honom. De tog ett prov på honom som visade att han hade down syndrom. Tänk dig att du ska ringa hem till dina föräldrar och tala om det. Är det värsta man kan göra. De tog det bra. Min bror sa. Jag skiter i om han har down syndrom eller inte bara hjärtat bli fixat. En läkare sa något väldigt fint att William får visa vem han är. Han fick även ta bort 17 cm av sin tarm,den funkade inte.

Jag grät så den dagen så vi gick till patienthotellet och la oss för att sova. William blev allt starkare så han fick åka med ambulans hem sen. Fick komma till Kalmar och neo igen. Allt som allt låg vi på sjukhus i ungefär 3 månader. I Kalmar fixade de hans hjärta,eftersom det var fel på det. 

Alla operationer gick bra. Fast det har varit mycket läkar besök efter det med. Mycket kontakt med barn habiliteringen. Med special pedagoger,sjukgymnast,logopeder,läkare.

Jag åter kommer med mera någon dag längre fram om Williams liv